Eldprovet

Idag hade vi 20 mil cykling planerat med Hovets sub12-mastergrupp. Ett genrep inför VR. Ju närmare dagen kom desto mer ångest fick jag. Inte för de 20 milen, nej, det var vädret jag oroade mig för. SHMI, yr.no, alla förutspådde regn och blåsigt väder. Oh well, lika bra att träna även i detta väder - försökte jag intala mig. Men det gick inte särskild bra. Ju närmare lördagen kom, desto mer ångest fick jag.

Men vad ska man göra. Vill man cykla med mastergruppen så är det väl bara att hänga på och se hur långt man kommer.

Och vad ska man nu ha på sig för 8 grader, 10 m/s vindstyrka och regn?
- Tjocka (merino)ullstrumpor - mina vandringsstrumpor
- Skoöverdrag (som skulle skydda mot regn - tjena!)
- Hovets korta cykelbyxor och ovanpå mina vintertights (windstopper)
- (Merinoull)Underställ (kortärmad)
- Hovets tröja (kortärmad)
- Armvärmare (med lite fleece inuti)
- Hovets tröja (vattenavvisande)
- Långa vinterhandskar (längdhandskarna LillSport)
- Fleecehalsduk (från vinterns träningspass)
- Hovets mössa (vintermössa, 2 lager)
- Glasögon
- Hjälm

Vad jag svettades inne i lägenheten! Nej, detta kommer bli alldeles för varmt.

Knappt hade jag stigit utanför dörren så kände jag att jag kanske ändå hade valt rätt klädsel (det var visst runt 4 grader idag?). Mot Farsta alltså - klockan var 7.30.

Vid Farsta - 8.05 - mötte jag de första glada sub12-are. Då hade rumpan redan hunnit bli blöt men allt annat förblev torrt och hyfsat varmt. När alla hade anlänt och vi hade hälsat på alla rullade vi iväg. Den första duschen från cyklisten framför mig kändes konstigt men jag anade att det inte skulle bli den sista.

Mot Tumba, vidare mot Bornsjön. Och nu hade man blivit rejält blöt. Fötterna plaskade i skorna, byxorna var för längesen genomblöta, händerna började stelna till. Överkroppen höll sig någorlunda varmt (kunde inte avgöra om den var blöt eller enbart lite kallt. Men humöret var på topp. Jim sjöng "Always look on the bright side of life" vilket gjorde varenda en glad! :D

Vi tog en kisspaus när vi hade hunnit lite längre än halvvägs runt Bornsjön. Hahaha. Att kissa ute i det fria när andelen killar överväger (enbart 3 tjejer i gruppen) är ju en sak. Men att göra det när händerna, fötterna har börjat stelna, allt är blöt är en annan. Man fick knappt ner byxorna och så kunde jag inte avgöra om jag hade dragit ner dom ordentligt. Hade tappat känseln i benen också. Men det gick det med!

Efter kisspausen tog vi beslutet om att inte fortsätta på den långa turen utan att vända direkt tillbaka till Farsta, fika där och snacka om upplägget inför Vätternrundan där. Ja, helt ok för alla!

Jag tyckte synd om personalen på Farst gård när vi - som ensamma gäster - kom in. Totalt blöta, kladdiga och trötta. Men glada. Per-Inge tyckte att jag var mycket snyggare på min blogg än nu efter denna tur. När jag hemma tittade in i spegeln förstod jag också varför :) Hela ansiktet var geggigt, håret hade klibbat fast på huvudet. Hahaha. Men liknande syn bjöd alla andra på. Dessutom darrade vi ikapp varandra och höll våra kaffe och temuggar fast i handen för lite värme. Ägaren kom förbi vid några tillfällen och tyckte att vi var lite smågalna, vi elitidrottare. :D Åh detta värmde.

Vi kunde konstatera hur duktiga vi alla var idag, att gruppen var en rätt så bra klunga (förutom min brist på backstyrka kanske då). Och efter att vi hade bestämt oss för när och var vi skulle stanna under Vätternrundan och mycket trevligt snack i gruppen började vi oss känna nöjda och rullade hemåt. Jag kunde hänga på Jim och Jörgen tillbaka till Huddinge/Stuvsta. Kändes ju sådär att sätta på sig sin blöta jacka, handskar och mössa igen. Och man darrade fint de första metrarna. Men killarna drog på direkt och så blev vi alla lite varmare igen.

Detta kort i hissen skulle visa hur grisig och blöt jag var men jag ser ju rätt så fräscht ut!

När jag sedan öppnade dörren till lägenheten blev jag helt paff: Daniel hade städat och tvättat ALLT! Tömt diverse överfulla papperskorgar. Även hunden såg fräsch ut (hur han nu lyckades med det). Gårdagens oreda var som bortblåst. Och så kom ju förstås jag in och grisade ner direkt. Nejdå. Känner mig ganska pigg ändå och städade bort allt efter mig (förutom cykeln som väntar på sin rengöring utanför). Även kläderna är redan tvättade och ska nu hängas upp för torkning.

Jag måste väl ändå ha världens snällaste man?

Fick i mig en gainomax long distance recovery och lite tunfiskpasta från i torsdags. Men magen sa stopp fastän jag var väldigt hungrig. En gainomax energy bar gick ner lättare. Tur att man har så många!

Detta var alltså eldprovet inför VR: totalt 88 km. Lika kallt och skitig kan det bli om 2 veckor. Men vi håller tummarna för sol och vindstilla förhållanden.